Uppmärksamhetsstörning

 

Uppmärksamhetsstörning eller ADHD/ADD

Barn som är ouppmärksamma, lättdistraherade, fort tröttnar på vad de gör, har svårt att organisera sina aktiviteter och styra sina impulser och inte kan sitta stilla anses lida av en uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet.

Enligt expertisen är detta är ett genetiskt betingat funktionshinder som leder till bristande skol- och yrkesframgång och ofta ger ett livslångt handikapp. Tillståndet har fått namnet ADHD/ADD. Den behandling som dessa barn erbjuds är främst stödinsatser till barnen och deras föräldrar. I de svåraste fallen rekommenderas medicinering med centralstimulantia.

Emellertid saknas vetenskapliga belägg för att ADHD har genetiska orsaker och år 2000 drog det amerikanska barnläkarsällskapet slutsatsen att det saknas övertygande bevis för att ADHD har biologiska orsaker. Detta har dock inte hindrat den svenska expertisen att starta en jättelik ”upplysningskampanj”, som ska torgföra deras synsätt som inte precis ger de diagnosticerade barnen några ljusa framtidsutsikter.

Ett alternativt sätt att se på uppmärksamhetsstörning

Det går att få en annan infallsvinkel på uppmärksamhetsstörning och hur den kan avhjälpas genom att studera våra minsta barn. Normala spädbarn, som får röra sig fritt och inte tvingas sitta i babysitters eller liknande har likartat beteende som barn med ADHD. De förflyttar sig runt, klänger och klättrar och har svårt att sitta stilla. De är lättdistraherade och tröttnar fort på vad de gör. De verkar ofta inte lyssna på direkt tilltal och har svårt att följa givna instruktioner och har svårt att organisera sina aktiviteter.

Normala spädbarn lyckas dessutom alldeles på egen hand övervinna sin uppmärksamhetsstörning och överaktivitet. Man kan fråga sig: Hur bär de sig åt? Hur skiljer sig normala barn från barn som utvecklar ADHD och vilka hemligheter besitter de som gör det möjligt för dem att övervinna sina uppmärksamhetsproblem?

Spädbarnets hjärna outvecklad

Hjärnan hos det nyfödda spädbarnet är mycket outvecklad. Det är egentligen bara hjärnstammen, som fungerar, medan de övriga delarna ännu inte har tagits i anspråk.

Innan hela hjärnan kan tas i anspråk måste nervnäten mellan hjärnans celler utvecklas och nervfibrerna få en isolerande skida. Det har beräknats att för varje minut i den nyföddes liv bildas 4,7 miljoner nya förgreningar från nervcellerna.

Denna process går inte automatiskt. Hjärnan behöver stimulans från sinnena för att dessa processer ska äga rum, främst från balanssinnet, led- och muskelsinnet och beröringssinnet. Sådan stimulans får barnet genom att beröras och vaggas av sina föräldrar och genom att ständigt göra rörelser som har starka rytmiska inslag. Dessa rörelser utvecklar sig i en viss ordning enligt ett medfött program med individuella variationer. Till milstolparna i denna utveckling hör att vända sig, åla, resa sig upp i sittande, stå på alla fyra och gunga, krypa, resa sig upp i stående och gå.

Den stimulans som spädbarnets hjärna får av de rytmiska spädbarnsrörelserna utvecklar nervnäten mellan nervcellerna och är helt nödvändig för hjärnans tillväxt och vidare utveckling. Hos barn som inte får tillräckligt av denna stimulans försenas hjärnans utveckling. En sådan försenad utveckling kan visa sig som uppmärksamhetssvårigheter och under- eller överaktivitet.

Den treeniga hjärnan

Den amerikanske hjärnforskaren Paul MacLean har studerat hjärnans utveckling hos reptiler och däggdjur och människa. Den mänskliga hjärnan består enligt honom av tre lager som omger hjärnstammen eller fiskhjärnan, ungefär som lagren på en lök.

Närmast hjärnstammen ligger den del av hjärnan som motsvarar reptilernas hjärna och som hos människan kallas de basala ganglierna. De har till uppgift att hämma de primitiva reflexerna och styra hållningsreflexerna, som måste utvecklas bland annat för att barnet skall kunna resa sig, hålla balansen och lära sig gå och springa. De basala ganglierna har också till uppgift att reglera barnets aktivitetsnivå, så att barnet inte behöver gå på högvarv hela tiden.

Utanför reptilhjärnan ligger däggdjurshjärnan eller limbiska systemet, som styr våra känslor, minne, inlärning, lek med mera.

Det yttersta lagret är hjärnbarken. Signaler från sinnena måste nå fram till hjärnbarken och bearbetas där för att vi skall vara uppmärksamma på vad som sker i yttervärlden och agera medvetet. Den främsta delen av pannloberna, den så kallade prefrontala barken är av stor vikt för vårt omdöme, uppmärksamhet, initiativförmåga och impulskontroll.

Spädbarnsrörelsernas betydelse för hjärnans sammankoppling

När vi föds finns alla delar av den treeniga hjärnan anlagda men de fungerar ännu inte. För att hjärnan ska kunna fungera som en helhet måste de olika delarna utvecklas och kopplas samman. Detta sker just genom att barnets rytmiska rörelser stimulerar nervcellernas förgrening och nervtrådarnas myelinisering.

Barnet behöver ha någorlunda normal muskeltonus för att röra sig tillräckligt och stimulera hjärnans hopkoppling. Att spädbarnet får stimulans genom att bli berört, vaggat och att själv röra sig fritt är därför mycket viktigt för muskeltonus. Sådan stimulans skickar signaler från sinnena till hjärnstammen, som bland annat har till uppgift att reglera muskeltonus. Om den får för lite stimulans blir musklerna slappa och barnet får svårt att orka sträcka på ryggen och hålla upp huvudet.

Om barnet har låg muskeltonus och inte orkar röra på sig går för lite signaler genom det retikulära aktiverande systemet (RAS). Det är ett nervnät i hjärnstammen, som har till uppgift att väcka upp hjärnbarken genom att förmedla signaler dit från sinnena. När hjärnbarken får för lite signaler blir barnet slött och självförsjunket och nervnäten i hjärnbarken utvecklas inte som de ska.

Lillhjärnan har till uppgift att göra våra rörelser rytmiska och koordinerade. Från lillhjärnan går viktiga nervförbindelser till området längst fram i pannloberna, prefrontala barken och till språkcentrum i vänster pannlob. Lillhjärnan är outvecklad vid födelsen och växer till kraftigt efter sexmånadersåldern. Barnets rytmiska rörelser utvecklar nervnäten i lillhjärnan och förbindelserna till pannloben. På så sätt stimuleras nervnäten i pannloberna och därigenom uppmärksamheten och initiativförmågan.

Varför har spädbarn svårt att sitta stilla och vara uppmärksamma?

Att spädbarn inte beter sig som små vuxna kan förklaras av att nervnäten i hjärnan är outvecklade och att hjärnans tre delar inte är sammankopplade.

Spädbarn har svårt att bibehålla sin uppmärksamhet på omvärlden och att styra sina impulser eftersom nervnäten i hjärnbarken och i synnerhet pannloberna ännu inte fungerar.

Spädbarn har svårt att reglera sin aktivitetsnivå och att vara stilla och klarar inte att hålla balansen och att gå, springa med mera. De har också aktiva primitiva reflexer. Det beror på att nervnäten i basala ganglierna är outvecklade.

Om hjärnstammen får för lite stimulans från balanssinnet, beröringssinnet och led- och muskelsinnet får spädbarnet problem med muskeltonus och svårt att hålla upp ryggen och huvudet. Då rör sig barnet mindre, vilket minskar stimulansen till hjärnbarken, i synnerhet pannloberna. Sådana spädbarn är till skillnad mot normala spädbarn slöa, underaktiva och ofta sent utvecklade.

Uppmärksamhetsstörning som uttryck för försenad mognad av hjärnan

Den barnpsykiatriska expertisen anser som vi sett, att ADHD är ett genetiskt betingat funktionshinder.

En alternativ förklaring till uppmärksamhetsstörning skulle vara att det rör sig om en utvecklingsförsening. Av någon anledning har barnet inte fått den stimulans från sinnena som behövs för nervnätens utveckling i hjärnan.

Bakomliggande orsaker kan vara skada eller sjukdom, för tidig förlossning eller medfödda anlag, som försvårar barnets motoriska utveckling och hindrar dess rörelser. Kanske har barnet hoppat över viktiga steg i den motoriska utvecklingen. Brist på stimulans från omgivningen till exempel att lämnas ensam utan kroppskontakt eller att tvingas sitta i babysitter hela dagarna kan också leda till att nervnäten inte utvecklas som de ska.

Symtom på att hjärnans nervnät inte fungerar

Som vi sett är uppmärksamhetsproblem och hyperaktivitet gemensamma drag hos spädbarn och barn som fått diagnosen ADHD.

Hos barn med ADHD finns precis som hos spädbarn många tecken på att basala ganglierna inte fungerar. De har kvarstående primitiva reflexer, har ofta balansproblem och svårt att reglera sin aktivitet och vara stilla.

Det är också vanligt att barn med uppmärksamhetsstörning har påfallande problem att göra enkla rörelser på ett rytmiskt och smidigt sätt vilket kan ses som ett tecken på att lillhjärnans nervnät är outvecklade. Lillhjärnan är av central betydelse för nervnäten i pannloben och oförmåga att göra rörelser rytmiskt kan förklara uppmärksamhetsstörning och impulsivitet hos barn som fått diagnosen ADHD.

Många barn med uppmärksamhetsstörning har låg muskeltonus och sjunker lätt ihop. Färre väckande signaler går då till hjärnbarken vilket leder till sänkt vakenhet. Sådana barn kan pendla mellan överaktivitet och underaktivitet, där överaktiviteten är ett sätt att stimulera hjärnan genom rörelser.

Mororeflexen kan bidra till uppmärksamhetsstörning

Många barn med uppmärksamhetsstörning har en aktiv Mororeflex. Det är en primitiv reflex som normalt skall hämmas före sex månaders ålder. Om den kvarstår blir barnet lättstört och överkänsligt för olika sinnesintryck som ljud, synintryck, balansintryck, beröring och reagerar med förhöjd stressnivå. Dessa barn är lättdistraherade och blir fort trötta, speciellt i stökiga miljöer då de kan reagera med att bli överaktiva och störande eller sluta sig inom sig själva.

Rytmisk rörelseträning

Som vi sett finns det många likheter mellan spädbarn och barn med uppmärksamhetsstörning både beträffande beteende och bristande utveckling av nervnäten i hjärnan. Frågan inställer sig om barn med ADHD kan få en bättre funktion genom att imitera spädbarnens rytmiska rörelser. Faktum är att en sådan rörelseträning har använts i Sverige med framgång i mer än tjugo år.

Rytmisk rörelseträning har utvecklats av Kerstin Linde och bygger på de rytmiska rörelser som spädbarn spontant gör. Träningen måste utföras i liggande, sittande eller på alla fyra för att ha effekt. De rytmiska rörelserna stimulerar hjärnstammen, lillhjärnan, basala ganglierna och hjärnbarken så att nervnäten där utvecklas. Detta medför att uppmärksamheten och koncentrationen förbättras och överaktiviteten minskar.

De rytmiska rörelserna ökar tonus i de muskler som sträcker på ryggen och håller huvudet uppe. Kroppshållningen, andningen och uthålligheten förbättras och hjärnbarken får mer stimulans via hjärnstammen vilket förbättrar uppmärksamhet och koncentration.

Genom den rytmiska rörelseträningen stimuleras lillhjärnan och de nervbanor som går därifrån till prefrontala cortex, vilket också förbättrar uppmärksamhet och koncentration och minskar impulsivitet.

Den rytmiska rörelseträningen stimulerar basala ganglierna, så att de primitiva reflexerna hämmas och barnet får lättare att reglera sin aktivitetsnivå och vara stilla.

Ett par fallbeskrivningar kan illustrera den rytmiska rörelseträningens effekter vid koncentrationssvårigheter. Den första fallbeskrivningen visar hur de rytmiska rörelserna förbättrar muskeltonus, kroppshållning och uppmärksamhet hos ett barn som lider av invalidiserande uppmärksamhetsstörning utan hyperaktivitet. Även i det andra fallet förbättras inte bara uppmärksamheten utan även impulsivitet, lättstördhet och överaktivitet.

Olle

Olle var fem år när han kom till Kerstin Linde. Han hade en kromosomrubbning och var sent motoriskt utvecklad. Som spädbarn var han mycket trött och slö. Hans muskler var så slappa att han inte orkade hålla upp huvudet och ryggen. Han hade aldrig lärt sig gå och hade förblivit sittande, helt hopsjunken, utan att förflytta sig. Han talade inte och gav knappt ifrån sig några ljud. Han kunde inte äta själv, han var omedveten om omgivningen och lystrade inte och gav inget gensvar när föräldrarna höll om honom. Han var helt självförsjunken och på hans ögonrörelser kunde man se att han hallucinerade. Han reagerade inte när han slog sig. Från sjukvården hade föräldrarna inte fått något hopp att han skulle utvecklas.

Olles förändringar under rytmisk rörelseträning

Föräldrarna instruerades att göra enkla rytmiska rörelser med Olle en stund varje dag. Under det halvår han gick hos Kerstin Linde genomgick han bland annat följande förändringar:

– Hans muskeltonus förbättrades så att han orkade hålla upp huvudet och från att ha varit helt passiv och stillasittande blev han mycket aktiv.

– Han började på egen hand göra rytmiska spädbarnsrörelser, som att stå på alla fyra och gunga.

– Han blev intresserad av omgivningen och kröp runt i lägenheten och rev ner allt han kom åt och stoppade saker i munnen.

– Han började ha olika ljud för sig.

– Han lystrade när föräldrarna ropade på honom och började leka med sin lillebror och med familjens hund.

– Hans hallucinationer avtog och han började reagera när han slog sig.

Anna

Anna var tio år när hon kom till Harald Blomberg. Hon hade mycket svårt att koncentrera sig och att sitta stilla. Hon var lättstörd och hade dålig uthållighet. Hon hade inga problem med att läsa men hade mycket svårt för matematik. Hon hade fått egen assistent på matematiklektionerna. Om assistenten inte var med brukade Anna inte göra något på matematiktimmarna utom att springa runt och störa klasskamraterna.

Hon handlade på impuls och hade svårt att lystra och följa instruktioner, något som var problematiskt på gymnastiklektionerna, som hon inte ville vara med på. Hon hade stora problem i kamratrelationer, blev retad av flickorna i klassen och brukade då springa och gömma sig.

Anna hade många aktiva primitiva reflexer. Hennes ryggradsreflex var starkt aktiv, vilket också visade sig i hennes problem att sitta stilla och att ha tättsittande kläder. Hennes Mororeflex var också aktiv vilket gjorde henne lättdistraherad och bidrog till hennes överaktivitet.

Annas träning

Anna gjorde rytmiska rörelseövningar hemma tio till femton minuter varje dag under närmare ett års tid. Vid besöken fick hon nya övningar att göra som hemläxa. Dessutom fick hon specialövningar för integrering bland annat av ryggradsreflexen och Mororeflexen, som hennes mamma fick hjälpa henne med.

Efter fem månaders träning hade hon fått bättre självförtroende. Hon kunde koncentrera sig bättre i skolan. Skolarbetet inklusive matematiken gick bättre. Några veckor senare låg hon först i matte i klassen. Även gymnastiken gick bättre och hon ville gärna vara med, gillade speciellt längdhopp och höjdhopp.

Några månader senare efter sommarlovet gick skolan bra. Hon behövde inte längre någon assistent och hade inga problem med kamratkontakterna och blev inte längre retad.

Efter ett drygt års rörelseträning kunde hon sitta stilla utan svårighet och hade inga problem med tättsittande kläder. Hennes koncentrationsproblem var obetydliga och hon hade god uthållighet. Hon var inte längre lättstörd.

Grundkurs i rytmisk rörelseträning och reflexintegrering

Harald Blomberg är specialist i psykiatri med mer än tjugo års erfarenhet av att arbeta med barn som har motoriska problem och inlärningsproblem. Han ger kurser i rytmisk rörelseträning och reflexintegrering.

I grundkursen ”Rytmisk rörelseträning och reflexintegrering vid ADHD och ADD” får deltagarna lära sig grunderna för den rytmiska rörelseträningen: hur man kan använda de rytmiska övningarna båda för att reglera muskeltonus, stimulera lillhjärnan, stimulera hjärnbarken och i synnerhet prefrontala barken så att muskeltonus, uppmärksamhet och hyperaktivitet förbättras.

Kritiska ord av Harald Blomberg:
”Vem behöver Concerta?

 

Vem behöver Concerta?

 

När bakomliggande orsaker döljs
och problemen förvärras.”

 

Harald gräver i rapporter som dyker upp runt om i världen och som alla entydigt visar samma sak. När ska Svenska myndigheter reagera?

Läs mer >>>

 

Häfte, 31 sidor, 50 kronor + frakt. Beställ via e-post:
suzanne@rytmiskrorelsetraning.se

—————————————–

 

Harald Blombergs succébok

”Rörelser som helar ”

Nu i ny, utökad, omarbetad upplaga!

 

RH2

 

Rörelser som Helar beskriver hur enkla helande rörelser, så kallad rytmisk rörelseträning, stimulerar hjärnans och nervsystemets förmåga att mogna och utvecklas och hjälper barn med bokstavsdiagnoser att fungera utan mediciner.

 

Den är grunden till rytmisk rörelseträning, ett måste för alla som går hans kurser och för de som jobbar med sina barn och ungdomar med rytmisk rörelseträning.

 

Boken finns nu även översatt till engelska och tyska.

 

En mer ingående presentation av boken finns här: Läs mer >>>

 

Harald Blomberg är psykiater och ger kurser över hela världen i rytmisk rörelseträning, se www.blombergrmt.com

 

Boken kan beställas av: suzanne@rytmiskrorelsetraning.se
Pris: 160 kronor plus porto.