Nödvändiga förutsättningar för läs- och skrivförmåga
För att barn ska kunna lära sig läsa och skriva utan problem krävs en viss mognad både av sinnesförmågorna, som synen, hörseln och de motoriska förmågorna, både grovmotoriskt och finmotoriskt. Ingen förnuftig pedagog tar på sig uppgiften att lära ett spädbarn läsa och skriva.
Barn som har stora svårigheter att lära sig läsa och skriva är försenade i sin utveckling av en eller flera av dessa delförmågor.
Läs- och skrivsvårigheter som ett undervisningsproblem
Tongivande svenska pedagoger delar inte detta synsätt och en del av dem har till och med hävdat att orsaken till läs- och skrivsvårigheter står att finna hos lärarna, i hemmiljön och i pedagogiken. Man har ansett att läs- och skrivsvårigheter är ett undervisningsproblem som skall åtgärdas med intensiv läsundervisning och lästräning.
Trots (eller kanske på grund av) alla sådana aktiva pedagogiska insatser har det visat sig att många barn med läs- och skrivsvårigheter har kvar sina problem och som vuxna i många fall lider av svåra neurotiska blockeringar inför att läsa och skriva förutom kvarstående läs- och skrivsvårigheter.
Dyslexi eller brister i det fonologiska systemet
I den moderna akademiska dyslexiforskningen definieras dyslexi eller ”specifika läs- och skrivsvårigheter” som brister i det fonologiska systemet. Sådana brister kännetecknas bland annat av nedsatt förmåga att uppfatta och känna igen de ljud som språket består av och att “översätta” dessa ljud till bokstäver och bokstäverna till ljud. Barn med fonologiska problem kan ha svårt att skilja på ljud som liknar varandra, de har ofta dålig artikulation och dåligt korttidsminne för ljud. Kännetecknande för barn med dyslexi är att även om de lär sig läsa hyfsat kvarstår problemen med stavningen.
Synproblem som orsaker till läs- och skrivsvårigheter
Erfarenheten har visat att många barn som har svårt att lära sig läsa har problem med sitt seende. Det kan vara problem med att ställa in ögonen på samma punkt, så kallad konvergens, eller att följa texten med blicken, så kallad spårning. Många barn som har svårt att lära sig läsa har inte utvecklat ett dominant öga, utan byter öga under läsningen vilket gör att texten hoppar och de har svårt att hålla sig på raden. Dessa barn är ofta översynta.
De brukar bli trötta och okoncentrerade efter en stunds läsning och kan reagera med klåda och sveda i ögonen när de läser. Eftersom de inte automatiserat läsprocessen tar den hela deras uppmärksamhet i anspråk så att de inte kan reflektera över vad de läser och på så sätt försämras läsförståelsen.
Motorikens betydelse för läs- och skrivsvårigheter
För att kunna skriva utan problem måste barnet inte bara ha utvecklat handens finmotorik och kunna hålla i pennan på ett korrekt sätt, utan också kunna korsa kroppens mittlinje med handen och rita ett kryss.
För att kunna forma bokstäverna måste barnet ha utvecklat sitt led- och muskelsinne så att det känner vad handen gör. Barnet måste också ha lärt sig att automatisera sina rörelser så att formandet av bokstäverna går av sig själv och inte varje gång tar hela uppmärksamheten i anspråk. För barn som inte lärt sig detta kan det bli så mödosamt att skriva att de får svårt att komma på vad de ska skriva.
Grovmotoriken har betydelse för talet och språkutvecklingen. Gravt motoriskt handikappade barn, till exempel svårt CP-skadade, lär sig ofta inte att tala.
Hjärnans centrala roll
Alla dessa förmågor som är nödvändiga för att läsa och skriva styrs från olika centra i hjärnan, och för att kunna läsa och skriva utan problem måste alla dessa centra samarbeta. Om en eller flera av de nödvändiga förmågorna är otillräckligt utvecklad, fungerar inte heller de delar av hjärnan som styr dem som de ska. Då kan hjärnan inte styra läsandet och skrivandet på ett ändamålsenligt sätt.
Det har visat sig att speciellt lillhjärnan är viktig för språkutvecklingen. Från en nervcellskärna i lillhjärnan går en viktig nervförbindelse till vänster frontallob som har stor betydelse för språkliga funktioner. Hos barn med språksvårigheter, till exempel vid autism, är denna kärna mindre än normalt.
Den akademiska forskningen om dyslexi
Den akademiska dyslexiforskningen har ägnat stor möda åt att undersöka symtomen vid dyslexi och uppställa hypoteser. Man har även undersökt hur olika pedagogiska metoder påverkar (eller snarare inte påverkar) läs- och skrivsvårigheter. Däremot har man inte visat något intresse för att undersöka de metoder som i många år framgångsrikt har använts för att hjälpa barn med sådana svårigheter.
22 svenska dyslexiforskare har ställt sig bakom en konsensusrapport där de påstår att det inte finns någon forskning som visar på sambandet mellan motorik och läsning. Orsaken till att lärare använder sig av rörelseträning vid dyslexi anser forskarna vara att lärarna är okunniga och inte vet hur man lär barn att läsa och skriva.
Reflexintegrering
Den engelske psykologen Peter Blythe har i mer än tjugo år hjälpt barn med läs- och skrivsvårigheter genom att ge dem träningsprogram för primitiva reflexer. Han har utvecklat träningsmetoder för att hjälpa barn att integrera många olika reflexer.
En artikel i den engelska läkartidningen “The Lancet” rapporterade om en undersökning av barn med dyslexi som fick hjälp att träna bort kvarstående rester av den asymmetriska toniska nackreflexen (ATNR). Det visade sig att dessa barn på ett signifikant sätt förbättrade sin läsförmåga jämfört med en likvärdig kontrollgrupp som inte fick sådan hjälp och vilkas reflexrester kvarstod oförändrade.
Primitiva reflexer
Primitiva reflexer är automatiska stereotypa rörelsemönster som står utanför viljans kontroll och som styr motoriken under fostertiden och de första levnadsmånaderna. Innan spädbarn lär sig gå, ägnar de en stor del av sin tid att göra rytmiska spädbarnsrörelser enligt ett medfött program. Med hjälp av dessa rörelser tränar barnet bort, eller integrerar, sina primitiva reflexer och barnet måste lära sig att bemästra många olika rörelsemönster innan de är mogna att krypa eller gå.
Efter treårsåldern skall de primitiva reflexerna ha integrerats helt och inte längre störa motoriken.
Hos en del barn är ett större eller mindre antal primitiva reflexer fortsatt aktiva. Det kan bland annat bero på att de hoppar över en del sådana rytmiska rörelser eller inte gör dem tillräckligt.
Kvarstående primitiva reflexer kan bland annat leda till svårigheter med finmotorik, grovmotorik, syn och/eller artikulation och språk.
Flera primitiva reflexer är viktiga för läsning och skrivning, bland annat den asymmetriska toniska nackreflexen (ATNR), den symmetriska toniska nackreflexen (STNR), gripreflexen och den palmomentala reflexen.
Primitiva reflexer av betydelse för seendet
En aktiv asymmetrisk tonisk nackreflex (ATNR) leder bland annat till att det kan bli svårare för kroppshalvorna och ögonen att samarbeta och till problem att korsa mittlinjen med blicken eller händerna. Detta kan medföra svårigheter vid läsning, bland annat genom att ögonen inte kan rikta in sig på samma punkt (konvergensproblem). En aktiv ATNR kan också försvåra skrivning på grund av problem att korsa mittlinjen och att rita kryss och åttor.
En annan reflex som ofta är aktiv hos barn med dyslexi är den symmetriska toniska nackreflexen (STNR). Denna reflex är aktiv bland annat hos barn som inte krupit. Kvarstående STNR ger problem med ackommodationen, det vill säga förmågan att förflytta blicken från nära till långt håll. Barn med kvarstående STNR blir ofta översynta och får problem med konvergens och måste anstränga ögonen när de läser så att de fort blir trötta. Läs mer om primitiva spädbarnsreflexer på www.blombergrmt.se
Rytmisk rörelseträning
De rytmiska rörelser spädbarn gör innan de lär sig att gå är viktiga inte bara för integrering av primitiva reflexer utan även för myeliniseringen av nervtrådarna, nervcellernas förgrening och hjärnans mognad. På grundval av dessa spädbarnsrörelser har Kerstin Linde utvecklat Rytmisk rörelseträning.
Träningen utförs i liggande, sittande eller på alla fyra. De rytmiska rörelseövningarna har flera viktiga effekter, som att stimulera myeliniseringen av nervtrådarna och utveckla de olika centra i hjärnan som ska samarbeta i läsprocessen. De hjälper de till att integrera flera primitiva reflexer, som är viktiga för läsning, speciellt den symmetriska toniska nackreflexen, gripreflexen och den palmomentala reflexen.
De rytmiska rörelserna ger också en stark stimulans till lillhjärnan. Erfarenheten av den rytmiska rörelseträningen visar att den stimulerar talet och språkutvecklingen hos gravt handikappade och autistiska barn. En sannolik mekanism för detta är att träningen stimulerar den kärna i lillhjärnan som är så viktig för språket.
Hos barn med synproblem, till exempel skelning, brytningsfel eller dubbelseende brukar dessa problem minska eller försvinna vilket bland annat skulle kunna förklaras av att träningen integrerar primitiva reflexer som har betydelse för synen.
Här följer ett par exempel på hur rytmisk rörelseträning påverkar motoriken, talet och ögonen.
Lisa
Lisa var fyra år när hon började med Rytmisk rörelseträning hos Kerstin Linde. Hon hade en CP-skada och hade inte lärt sig sitta utan stöd. Hennes armar var böjda och händerna knutna. Hon kunde säga enstaka ord men bara hennes föräldrar förstod vad hon sa. Hon skelade kraftigt på höger öga.
Redan några veckor efter att hon började med träningen kunde hennes armar och händer vara helt avslappade. Hennes finmotorik förbättrades och hon började så småningom teckna och måla. Hon började prata väldigt mycket och satte ihop flerordsmeningar. Efter drygt sex veckor var hennes skelning förbättrad, och nästan helt borta efter ett års träning. Efter fyra månader berättade hon långa drömmar eller fantasier lite otydligt men fullt förståeligt.
Maria
Maria var tolv år när hon började med Rytmisk rörelseträning och reflexintegrering. Hon hade en lättare CP-skada och hade inte lärt sig läsa. Hon gick med starkt inåtroterade höfter och snubblade på fötterna om hon försökte springa. Hon var hopsjunken i ryggen och svag i armarna. Hon hade problem med både spårning och hade en lätt inåtskelning (esofori) och hade fått glasögon på grund av översynthet. Hon hade flera aktiva primitiva reflexer, bland annat den asymmetriska och den symmetriska toniska nackreflexen (ATNR och STNR).
Efter tre månaders träning började läsningen fungera. Efter ett drygt halvårs träning lärde hon sig att springa och efter ett års träning läste hon riktigt bra. Hennes ögonmotorik var förbättrad, hon hade mindre esofori och spårningen var bra. Hennes översynthet var borta och hon behövde inte längre använda läsglasögon. Hon började spela basket och blev en duktig basketbollspelare.
Motoriska problem vid läs- och skrivsvårigheter
Alla barn med läs- och skrivsvårigheter har inte iögonfallande motoriska svårigheter. I en svensk undersökning hade bara en fjärdedel av lässvaga barn motoriska störningar, främst beträffande finmotorik, hastighet och koordination.
I denna och andra liknande undersökningar har man dock inte kollat förekomsten av aktiva primitiva reflexer. Erfarenheterna av att hjälpa barn med läs- och skrivsvårigheter visar dock att även barn utan påtagliga motoriska problem har kvarstående primitiva reflexer och att läs- och skrivsvårigheterna förbättras av rytmisk rörelseträning och reflexintegrering.
Lars Erik Berg vid Alla Sinnen i Mariefred har redogjort för ett projekt där man enbart med hjälp av Rytmisk rörelseträning och reflexintegrering hjälpt en grupp lässvaga barn.
Rytmisk rörelseträning och reflexintegrering vid läs- och skrivsvårigheter
I Lillhagsskolan i Nykvarn stötte man på problem när en klass skulle börja på det fjärde året. Läraren bedömde att nio av eleverna i klassen var så svaga läsare att skolan skulle behöva en resurslärare på halvtid för dessa elever. Specialläraren gjorde ett lästest (DLS) för år 2 och fann att elevernas läsnivå var sådan att de borde ha specialundervisning.
I februari började man specialträna med gruppen en dag i veckan. Lars-Eric Berg tittade på varje elev och gav dem individuella träningsprogram. Specialläraren var närvarande och fortsatte att arbeta med det motoriska på sina timmar. Föräldrarna fick lära sig att hjälpa sina barn med ett dagligt träningsprogram med rytmiska rörelser. I den motoriska träningen i skolan ingick integrering av primitiva reflexer. Ingen extra lästräning sattes in.
I maj utvärderade specialläraren barnens läsförmåga. Alla elever utom en var normalläsare för årskursen. På tre månader hade gruppen hämtat in ett års läsutveckling enbart med hjälp av motorisk träning.
Föräldrarna rapporterade också många positiva bieffekter av träningen. Några pojkar hade förbättrats motoriskt så att de nu platsade i det fotbollslag där de tidigare inte fick spela så mycket och de hade fått bättre självförtroende. En flicka som tidigare isolerat sig och inte haft några kamrater började ta hem kamrater och gick med i scouterna.
Kurs om läs- och skrivsvårigheter
Hösten 2005 introducerade Harald Blomberg en kurs om läs- och skrivsvårigheter: Rytmisk rörelseträning och reflexintegrering vid läs- och skrivsvårigheter. I kursen går han igenom hur vår läs- och skrivförmåga påverkas av olika faktorer som vårt seende, vår förmåga att känna igen språkets ljud och vår motorik.
Vi lär oss att undersöka de reflexer och andra motoriska oförmågor som spelar en viktig roll vid läs- och skrivsvårigheter och hur vi med motoriska övningar och reflexintegrering kan träna bort dessa problem.
Speciell vikt läggs vid ögonens betydelse och hur vi med olika övningar kan påverka vårt seende.
I Boken Alla kan läsa skriver Harald om hur Rytmisk rörelseträning och reflexintegrering kan hjälpa till att förbättra symtomen vid svårigheter.
