Inledning
I en informationsbroschyr utgiven 2004 “Kort om ADHD hos barn och vuxna” rekommenderar Socialstyrelsen användningen av centralstimulantia vid behandling av ADHD, ett tillstånd som kännetecknas av uppmärksamhetsproblem, hyperaktivitet och impulsivitet. Socialstyrelsen framhåller hur väldokumenterade dessa medel är framför allt i stora studier gjorda på barn, hur verksamma de är och hur lindriga biverkningarna är.
Centralstimulerande som amfetamin och Ritalin är starkt beroendeframkallande narkotiska preparat. Ritalin fick tidigare förskrivas i Sverige men förbjöds då det blev uppenbart hur stor risken för tillvänjning var. De senaste tio åren har Ritalin och andra centralstimulantia åter blivit accepterade bland svenska läkare och alltfler barn med symtom på hyperaktivitet medicineras nu regelbundet med sådana medel.
Socialstyrelsen skriver:
“Till följd av den snabbt växande kunskapen om ADHD och att vi i Sverige tagit del av internationella erfarenheter av medicinering har antalet barn som behandlats med centralstimulantia snabbt ökat på samma sätt som i många andra länder.”(1)
Det är förvisso sant att kunskapen om centralstimulerande och dess effekter ökar, inte minst kunskapen om de stora riskerna med dessa medel vid behandling av barn.
Socialstyrelsen har dock valt att inte på minsta sätt redovisa forskningen om dessa risker utan hänger sig istället åt rena skönmålningen av dem. Som en motvikt mot Socialstyrelsens ensidigt positiva bild av behandling med centralstimulerande medel vill jag här i kort sammandrag redovisa en del av forskningen om de risker som Socialstyrelsen valt att förtiga.
En mer utförlig framställning finns i min bok Rörelser som helar och i häftet Vem behöver Concerta? När bakomliggande orsaker döljs och problemen förvärras.
Användning av centralstimulerande i USA
Den ökade förskrivningen av centralstimulantia i Sverige under de senaste åren (från 1000 medicinerade barn år 2000 till minst 8 000 år 2007, 25 000 år 2011 ) skulle framstå som obegriplig om man inte ser den mot bakgrund av utvecklingen i USA.
I USA finns det en lång tradition att behandla uppmärksamhetsstörning och hyperaktivitet med amfetamin eller preparat som har likartad verkan som amfetamin. Ritalin är det mest använda centralstimulerande medlet mot hyperaktivitet i USA och tillverkas av Ciba Geigy. Det har använts vid hyperaktivitet sedan 50-talet men under 90-talet har produktionen av Ritalin i USA tiodubblats och man räknar med att mellan 7 och 10 % av landets skolbarn, främst överaktiva pojkar, nu medicineras med Ritalin eller andra centralstimulerande medel.
Pådrivande i denna utveckling har varit de stora läkemedelsföretagen som marknadsför centralstimulerande och The National Institute for Mental Health (NIMH), som är en statlig institution, ledd av psykiatrer, som fördelar forskningsanslag. NIMH är en uttalad förespråkare för att behandla ADHD med centralstimulantia. Av forskningsanslagen går nästan allt till forskare som förespråkar behandling med centralstimulerande. Inga anslag går till kritiker.
1998 anordnade NIMH en konsensuskonferens om ADHD. Ursprungligen var det meningen att man inte skulle diskutera biverkningar av centralstimulantia men efter protester inbjöds psykiatern Peter Breggin att som ende kritiker av medicinering, ingå i konferensens panel och göra en vetenskaplig föredragning om biverkningar vid läkemedelsbehandling av ADHD. Han gjorde en grundlig genomgång av forskningen om centralstimulantia, som han sedan publicerade i sin bok, ”Talking back to Ritalin.”(3)
Medicinering av centralstimulerande medel i Sverige
De läkemedel som brukar användas i Sverige vid behandling av uppmärksamhetsstörning och hyperaktivitet är centralstimulerande medel som amfetamin och det amfetaminliknande ämnet metylfenidat (Concerta eller Ritalin) På det hela taget har dessa medel likartade verkningar och biverkningar.
Socialstyrelsen skriver i sin broschyr att det inte finns något psykofarmaka till barn som undersökts lika väl som centralstimulantia men medger samtidigt att det ännu inte är känt hur effektiva dessa medel är efter många års behandling.
Om de positiva effekterna av centralstimulerande medel skriver Socialstyrelsen att centralstimulantia förbättrar koncentrationen och minskar överaktivitet och impulsivitet och att ”medicinen tycks förbättra kognitiva funktioner som att tänka ut lösningar på problem”.
Beträffande faran för framtida beroende påstår Socialstyrelsen att behandling med centralstimulantia “tvärtom tycks minska” risken för framtida missbruk.
Angående biverkningar skriver Socialstyrelsen att de oftast är lindriga men att det i sällsynta fall kan förekomma att “barnens psyke och beteende påverkas så negativt att behandling med medicin inte kan fortsätta.”
Låt oss granska Socialstyrelsens påståenden mot bakgrund av forskning som gjorts om behandling av ADHD med centralstimulantia, forskning som har redovisats bl.a. av Breggin.
Inget psykofarmaka till barn har undersökts lika väl som centralstimulantia
De rapporter som låg till grund för godkännandet av behandling av överaktivitet med Ritalin har förkommit och går inte längre att få fram, men 1977 lämnade CIBA en ansökan till FDA om godkännande av en ny beredningsform av Ritalin. Detta medel hade då testats på 90 barn i två veckor.
Och trots att centralstimulerande medel har använts i USA i mer än 50 år vid hyperaktivitet, och trots alla alarmerande rapporter om hjärnskador hos apor vid tillförsel av enstaka små doser av amfetamin och andra allvarliga biverkningar, har det tidigare inte gjorts några vetenskapliga undersökningar om långtidseffekterna av denna behandling. 1999 publicerades den första lite längre uppföljningen efter behandling av centralstimulerande under ett år, den s.k. MTA undersökningen.
Om denna studie skrev Socialstyrelsen att ”… den viktigaste slutsatsen är att noggrant genomförd medicinering är bättre än annan behandling….. Detta innebär att det krävs verksamheter som skapar förutsättningar för att medicinering kan bli tillgänglig vid behandling av ADHD.”
Resultaten av den första MTA-studien slogs upp stort i massmedia och med stöd av den har förskrivningen av centralstimulerande till barn ökat åtta gånger på sju år, från 1000 behandlade barn år 2000 till 8000 år 2007. 2007 publicerades en uppföljning till denna första studie i vilken man följt de behandlade barnen i tre år.
En av huvudforskarna i den nya MTA-studien (professor William Pelham) framträdde i BBC-programmet Panorama, där han bland annat sade att vid studiens slut (36 månader) ”fanns det inga positiva effekter – inga alls” av de psykiatriska droger som barnen fick ”Vi hade trott att de barn som fick medicin en längre tid skulle ha bättre resultat. Så var det inte. Det finns inget som indikerar att medicin är bättre än inget alls i ett längre perspektiv ”Och den informationen måste göras mycket klar för föräldrar.”
Tvärtom visade rapporten att de ”mest störda barnen med ADHD i MTA-studien”, barn som ”initialt hade höga symtomvärden och aggression vid baseline, lägre IQ, sämre sociala förmågor, och andra riskfaktorer” – kort sagt de barn som hade stora problem. För dessa barn gällde att den, enligt forskarna, inledande positiva effekten inte kvarstod och ”i stället fullständigt försvunnit efterhand när barnen kom upp till sena barnaår eller tidiga ungdomsår”; Man skriver att detta resultat kan ses som ”ett stort bekymmer för dem som behandlar barn med ADHD” [4].
Rapporten konstaterade också följande:
Barnens normala utveckling hämmas av preparaten; de växer inte som de ska – vilket också påverkar den växande hjärnan;
Amfetaminpreparat är förenade med utveckling av ett mer aggressivt och antisocialt beteende – de medför ökade risker för framtida kriminalitet.
Denna forskningsstudie rapporterades i massmedia både i USA, England och Australien. I Sverige förtegs den fullständigt både av massmedia och av Socialstyrelsen och massförskrivningen av centralstimulantia fortsätter utan några positiva effekter men till stor skada för barnen.
Mot bakgrund av det stora antal forskningsstudier som tidigare gjorts på effekten av centralstimulerande medel och som Peter Brggein refererade i sin bok ”Talking Back to Ritalin” borde inte den senaste MTA-studiens resultat ha kommit som någon överraskning.
Förbättrar koncentrationen och minskar överaktiviteten och impulsiviteten
Centralstimulerande medels positiva effekter vid ADHD beror på att de gör barnen mer fogliga och villiga att göra som vuxna säger, speciellt när det gäller att utföra tråkiga, enformiga klassrumsuppgifter och läxor.
En mängd studier av hur centralstimulerande verkar på djur har visat slående likheter med barns reaktioner. Inför NIMHs konsensuskonferens 1998 sammanfattade Peter Breggin resultatet av ett par dussin djurstudier på centralstimulerande på följande sätt:
“För det första undertrycker centralstimulerande medel normala spontana och oförmedlade aktiviteter, inklusive nyfikenhet, umgänge och lek.”
“För det andra främjar centralstimulerande medel stereotypa, tvångsmässiga beteenden som ofta innebär meningslösa upprepningar“
På samma sätt minskar barns spontanitet och nyfikenhet. De drar sig undan umgänge. Lekbeteenden minskar eller förändras och ersätts av stereotypa upprepningar av meningslösa uppgifter.
Det är just dessa effekter av centralstimulerande medel som ger intryck av att barnen förbättras och att deras koncentrationsförmåga ökar och överaktivitet minskar. Borde inte sådana symtom väcka oro och stämma till eftertanke istället för att av Socialstyrelsen framhållas som förbättringar?
Medicinen tycks förbättra kognitiva funktioner som att tänka ut lösningar på problem
1992 visade en genomgång av olika forskningsstudier en påtaglig risk för att den ökade fokuseringen på stereotypa meningslösa aktiviteter vid medicinering med centralstimulantia försvårar inlärningen. Termen “kognitiv toxicitet” präglades för att beskriva hur en sådan överfokusering förhindrar inlärning. Flexibel problemlösning och självständigt tänkande försvåras av de centralstimulerande medlen. Dessa undersökningar förtigs helt av Socialstyrelsen, som istället påstår att centralstimulantia förbättrar kognitiva funktioner som att tänka ut lösningar på problem.
Breggin drar följande slutsats: “Det föreligger inga bevis för att Ritalin och andra centralstimulerande medel förbättrar inlärning i verkliga livet och i skolan, medan det finns övertygande bevis för att sådan inlärning kan försvåras.” (23)
Centralstimulantia tycks minska risken för framtida missbruk.
Socialstyrelsens påstående att centralstimulantia skulle minska risken för framtida drogmissbruk bör inte få stå oemotsagt. Den amerikanska narkotikabyrån (DEA) har uttryckt stark oro för att Ritalinbehandling leder till missbruk av andra droger. Man rapporterade 1995 att “ett antal nya undersökningar, fall av drogmissbruk, och trender bland ungdomar från olika källor visar att Ritalinbehandling kan vara en riskfaktor för drogmissbruk.”
En undersökning som påvisar ökad risk för framtida drogberoende presenterades vid NIMHs konsensuskonferens av professor Nadine Lambert vid Berkeleyuniversitet i Kalifornien. Hon hade gjort en långtidsundersökning på barn med ADHD. Hon jämförde en grupp barn som hade behandlats med centralstimulerande med en annan som inte medicinerats. Hon fann ett signifikant samband mellan behandling med centralstimulerande i barndomen och drogmissbruk i vuxen ålder. Hennes slutsats var att medicinering med centralstimulerande medel i barndomen “på ett signifikant och genomgripande sätt bidrar…. till daglig rökning hos vuxna, kokainberoende och ett livslångt bruk av kokain och centralstimulerande medel”
Den nya MTA-undersökningen från 2007 visade att de unga barn, 11 till 13 år, som deltog i studien i jämförelse med en kontrollgrupp av klasskamrater mer ofta brukade alkohol och illegala ämnen och forskarna tvingades konstatera: ”den högre frekvensen av begynnande bruk vid tidig ålder, jämfört med en kontrollgrupp av klasskamrater, tyder på att klinisk uppmärksamhet är påkallad”. Det var alltså inte så att bruket av ADHD-droger skyddade dessa barn från att inleda en karriär med alkohol- eller drogmissbruk.
Oftast lindriga biverkningar
Av Breggins sammanställning framgår att biverkningarna långtifrån att vara lindriga, som Socialstyrelsen påstår, både är mycket allvarliga och synnerligen vanliga. I vissa undersökningar uppgår biverkningsfrekvensen till mer än 50 %. De vanligaste biverkningarna är trötthet, slöhet, nedstämdhet, tillbakadragenhet, ointresse för andra och brist på aptit. I en undersökning med 41 barn mellan fyra och sex år led 62 % av slöhet, 75 % av dålig aptit, 62 % var ointresserade av andra.
I en annan undersökning med 83 något äldre barn hade 45 % biverkningar främst i form av tillbakadragenhet, nedstämdhet eller gråt.
Tvångssymtom är mycket vanliga biverkningar. De tar sig uttryck i ett tvångsmässigt upprepande av enkla oftast meningslösa aktiviteter. I en undersökning med 45 barn utvecklade 51 % tvångssymtom som i vissa fall var mycket allvarliga. Ett barn lekte med lego i 36 timmar utan att sova eller äta. I en annan undersökning med 19 barn upptäckte man att 42 % bara efter en enda dos utvecklade en tvångsmässig överfokusering och hade svårt att avsluta olika uppgifter de tilldelats.
Tics och rörelserubbningar är också vanliga. I en undersökning med 45 barn utvecklade så många som 58 % tics och onormala rörelser. I en annan undersökning med 122 barn utvecklade 9 % tics och onormala rörelser. Ett barn fick ett irreversibelt syndrom med “ansiktsryckningar, huvudvridningar, smackande med läpparna, strykningar över pannan och utstötande av läten.”
Ger centralstimulantia bestående hjärnskador?
I många djurstudier bl.a. med apor har man visat att relativt låga doser amfetamin dödar hjärnceller och orsakar permanenta hjärnskador. Det är speciellt basala ganglierna och frontalloberna som skadas p.g.a. att amfetamin ökar frisättning och minskar återupptaget av dopamin. Synapserna i basala ganglierna och frontalloben blir då översvämmade av dopamin och hjärnan försvarar sig bl.a. genom att stänga av receptorerna, vilket anses vara en orsak till de kvarstående hjärnskador som påvisats i djurförsök efter tillförsel av amfetamin i relativt små doser.
I en undersökning på apor med hjälp av PET kunde man visa uttalad minskning av syntes och koncentration av signalsubstansen dopamin upp till tre månader efter tillförsel av relativt små doser amfetamin, motsvarande 2 mg per kg kroppsvikt vid två tillfällen med fyra timmars mellanrum. En sådan dos motsvarar en dryg dygnsdos hos ett barn. Hos en av aporna kvarstod förändringen ännu åtta månader efter tillförseln!
Forskare som jämfört de doser som visat sig ge bestående hjärnskador vid djurförsök och de som används vid långtidsbehandling av barn har påpekat att doserna i många fall är desamma räknat per kilo kroppsvikt.
Centralstimulerande medel minskar också blodflödet i hjärnan, skadar blodkärlen och orsakar mikroblödningar i hjärnan. I en lärobok i psykiatri skriver Jaffe: “Hos apor inbegriper de toxiska effekterna av kroniskt amfetaminbruk skador på hjärnans blodkärl, neuronförlust (hjärncellsdöd) och mikroblödningar.”
Inte ovanligt är att barn medicineras med centralstimulantia under hela uppväxten. Några undersökningar om vilka skador detta kan ge har inte gjorts. Tills vidare får man därför nöja sig med att dra sina slutsatser på grundval av de studier som gjorts på djur. Djur som ges centralstimulantia i samma doser som barn får bestående hjärnskador.
Socialstyrelsen förtiger dessa fakta och nöjer sig med att framhålla att biverkningarna av centralstimulantia är lindriga.
Motstånd i USA mot läkemedelsföretagens marknadsföring av centralstimulerande medel
Att nära 10 % av USAs barn behandlas med centralstimulerande medel innebär att marknaden snart är mättad där. De stora företagen har därför vänt sig till andra marknader i Canada och Europa där det nu sker en snabb ökning av andelen barn som behandlas med sådana medel.
I Sverige får marknadsföringen av dessa medel, god draghjälp av Socialstyrelsen. Samtidigt växer motståndet och protesterna i USA mot denna massdrogning av barn. Det är inte ägnat att förvåna att flera av USAs mest erfarna advokater efter det framgångsrika kriget mot tobaken nu fått upp ögonen för läkemedelsföretagens marknadsföring av centralstimulerande medel för behandling av barn med ADHD. Bl.a. har en stämning för bedrägeri mot Novartis lämnats in.
Som en av dessa advokater skriver i förordet till Peter Breggins bok “Talking Back to Ritalin”: “På samma sätt som tobaksindustrin marknadsförde sina produkter med inriktning på barnen började jag undra om våra sårbara barn åter blivit måltavla för storföretagens profit…. Cigaretter kan naturligtvis orsaka cancer. Men centralstimulerande kan orsaka många slags fysisk skada på barn. Att tvinga på barn diagnoser och läkemedel övar våld mot deras självkänsla och självaktning, får dem att känna sig oförmögna att ta kommando över sina liv. Inte minst berövar centralstimulerande medel barnen deras barndom. De gör barn mer lätthanterliga på bekostnad av deras själ.”
Referenser
1.Socialstyrelsen: “Kort om ADHD hos barn och vuxna.” Sid. 38-39
2 Harald Blomberg: Rörelser som Helar, Cupiditas Discendi 2008
3. Peter Breggin: Talking Back to Ritalin, Da Capo Press, 2001 sid. 259-261
4. MTA Cooperative Group (2007), Secondary Evaluations of MTA 36-Month Outcomes: Propensity Score and Growth Mixture Model Analyses, Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, Volume 46(8), August 2007, pp 1003-1014
