Harald Blombergs CV
1971 blev jag färdig läkare. Jag kände mig då ganska vilsen eftersom mina studier fått mig att förlora tilltron till skolmedicinen. Jag upplevde skolmedicinen som en överförenkling med en synnerligen begränsande teoretisk grundval. Jag befarade att den skolmedicinska modellen inte skulle tillåta mig att använda alla mina resurser till mina patienters bästa. Jag funderade allvarligt på att helt ändra inriktning men beslöt istället att börja arbeta inom barn- och ungdomspsykiatrin, som på den tiden verkade vara den minst naturvetenskapliga grenen av medicinen och mer var präglad av psykologiska och sociala modeller. 1976 började jag specialisera mig som allmän psykiater.
1975 deltog jag i en gruppresa till Sovjet för att studera psykiatrin. Jag hade tillfälle att möta en av Sovjets ledande psykiatrer, R Nadzjarov, som var ansvarig för det politiska missbruket av psykiatrin i Sovjet. Efter hemkomsten satte jag mig in mer i detta missbruk och reste flera gånger till Moskva där jag intervjuade dissidenter och offer för psykiatrimissbruket. Jag smugglade ut psykiatriska rapporter och t.o.m. ett manuskript av dissidentrörelsens tidskrift ”Chronicle of Current Events”. Jag skrev en bok om missbruket ”Opposition – en sinnessjukdom?”, som publicerades 1980.
1978 föreslog jag på ett medlemsmöte att Svenska Psykiatriska Föreningen skulle fördöma det politiska missbruket av psykiatrin i Sovjet. På styrelsens rekommendation röstades förslaget så gott som enhälligt ner.
Under de följande åren, i synnerhet efter att min bok publicerades, blev detta ställningstagande föremål för en alltmer högljudd kritik från allmänheten och pressen och 1982 ändrade föreningen ståndpunkt och fördömde missbruket.
1985 träffade jag Kerstin Linde, som arbetade som rörelsepedagog med rytmiska rörelser som inspirerats av de rörelser som spädbarn gör innan de lär sig gå. Hon hade tidigare arbetat som fotograf och hade utvecklat sin metod genom iakttagelse av sina klienter. Hon kallade sin metod för ”Rytmisk rörelsepedagogik”.
Enligt vad jag fått höra hade hon stor framgång i sitt arbete med barn och vuxna med neurologiska handikapp som CP, stroke etc. Jag följde hennes arbete under några års tid och trodde knappt mina ögon när jag såg vilka framsteg många av hennes klienter gjorde.
Jag insåg att hennes metod, som bygger på grundläggande nedärvda rörelsemönster, kunde ha mycket positiva effekter vare sig klienten led av CP, stroke, Parkinson, svåra ryggbesvär, utslitna höfter eller knän och liknande, eller psykiska besvär som psykos, autism, tvångsbesvär eller DAMP, något som naturligtvis är teoretiskt omöjligt i den skolmedicinska modellen.
Jag beslöt att forska i hur hennes till synes enkla metod kunde ha så genomgripande effekter och att skriva en bok om den. Jag började därför intervjua föräldrar till funktionshindrade barn som behandlades av Kerstin Linde och sammanställde ett antal fallbeskrivningar.
1986 introducerade jag hennes behandlingsmetod på den psykiatriska öppenvårdsmottagning där jag var chef. Vi behandlade patienter både med neurotiska och psykotiska sjukdomar. De behandlade patienterna var tacksamma för behandlingen och vi såg förbluffande tillfrisknanden till och med i ett par fall av kronisk schizofreni.
Men när min klinikchef fick reda på vad jag gjorde förbjöd han mig att fortsätta eftersom ”metoden inte byggde på vetenskap och beprövad erfarenhet och dessutom inte var särskilt känd.” En annan invändning var att metoden inte kunde fungera eftersom den påstods vara effektiv vid många olika tillstånd. När jag inte lydde anmäldes jag till Socialstyrelsen av mina överordnade.
Jag skrev en lång rapport om mitt arbete med Rytmisk rörelseträning med 10 fallstudier. När Socialstyrelsen efter ett års utredning skrev sitt utlåtande hade man inga invändningar mot metoden och uttalade sig till och med positivt. Många av mina patienter hade skrivit uppskattande brev till Socialstyrelsen om behandlingen och det hade varit en del tidningsskriverier.
I sitt utlåtande skrev Socialstyrelsen att behandlingen upplevdes mycket positivt av många patienter och att den var ett värdefullt tillskott till behandlingsarsenalen i en situation som annars verkade stagnerad eller låst. Jag uppmanades att försöka se till att metoden blev vetenskapligt utvärderad. Mina överordnade fick kritik för det dåliga samarbetet med öppenvården och anmanades att inkomma med en rapport om vilka åtgärder man vidtagit för att förbättra detta samarbete.
Därefter blev jag helt utfryst och såg ingen annan utväg än att sluta min anställning vid landstinget och börja arbeta som privatpraktiker.
Vid samma tid fick jag tillfälle att arbeta med Rytmisk rörelseträning av en grupp svårt sjuka kroniskt schizofrena patienter på Säters Sjukhus, av vilka de flesta varit inlagda mer än 10 år. En utvärdering av behandlingen i en psykologexamensuppsats vid universitetet i Umeå visade positiva effekter av rörelseträningen. I jämförelse med en kontrollgrupp visade den behandlade gruppen större intresse för omgivningen och deltog mer i arbetsterapi och de dagliga aktiviteterna på avdelningen.
Sedan 1990 har jag även använt den rytmiska rörelseträningen vid en antroposofisk yrkessärskola i Järna och under åren i början av 90-talet skrev jag boken ”Helande Liv”. (Cupiditas Discendi). Med hjälp av fallbeskrivningar beskriver boken rörelseträningens effekter både vid kroppsliga handikapp och psykiska sjukdomar och jag lägger fram en teoretisk förklaring till dessa effekter.
De senaste åren har jag mer och mer börjat arbeta med barn som har DAMP/ADHD, autism eller motoriska handikapp. Dessutom har jag givit ett stort antal kurser i rytmisk rörelseträning och i primitiva reflexer både i Sverige och i Finland, Polen, USA, Singapore, Spanninen, Frankrike, England, Malaysia och Hong Kong.
2008 gav jag ut boken ”Rörelser som helar” (Cupiditas Discendi), där jag går mer på djupet i den rytmiska rörelseträningen. Boken är ett nödvändigt verktyg för alla som går mina kurser, samt för de föräldrar som jobbar med sina barn.
2009 öppnade jag Centrum för Rytmisk rörelseträning i Solna, där jag och mina medarbetare tar emot både barn och vuxna med olika utmaningar. Här håller jag även kurser och utbildningar, bland annat till rytmisk rörelseinstruktör. Se websidan www.rytmiskrorelsetraning.se.
Sedan mitten på 2000-talets första decad har jag märkt en markant ökning av födoämnes-intoleranser hos barn inte bara inom Autismspektret, utan även hos barn med ADHD/ADD, barn med dyslexi och så vidare. 2010 skrev jag ytterligare en bok där troliga orsaker till detta, och hur man kan göra för att läka detta, behandlas. Boken heter ”Autism – en sjukdom som kan läka” och utkom i oktober 2010.
Fler häften har tillkommit sedan dess. 2011 utkom under våren ”Alla kan läsa – nya rön om dyslexi” och under hösten kom ”Vem behöver Concerta – när bakomliggande orsaker döljs och problemen förvärras”. Våren 2014 utkom ”Glutenrelaterad störning för barn och vuxna”, 2015 ”B12 brist – En vanlig orsak till många sjukdomssymtom” och efter det tillkommer en bok eller häfte ungefär varje år. Du hittar alla mina böcker och häften på sidan Böcker och häften.
2011 utsågs jag till föreningen SARA:s Gnistanpristagare!
